Jag är ledsen, herr premiärminister

Humphrey och Hacket (premiärministern, förlåt mig, sir) var briljant besatta och spelade in i minsta detalj, med en perfekt blandning av förakt, arrogans och ändå dold tillgivenhet för varandra. Allt utfört med samma intellektuella komik och underströmmar som i TV-serien för årtionden sedan, men med en reflekterande kritik av det senaste förflutna som skildrar effekterna, inte bara av Brexit utan också de massiva förändringarna i samhället och den politiska korrektheten i Storbritannien – men ”en passant” och återigen på ett intellektuellt humoristiskt sätt utan att läxa upp publiken, utan istället mycket skickligt underhålla den – med en viss doft av nostalgi. En så briljant föreställning – in i minsta fysiska, intonationsmässiga, vokala och uttrycksfulla detalj. Jag hade förmånen att sitta på parkettens andra rad och förundrades inte bara över energin och den indirekta skämten om den arketypiska tjänstemannen utan också över detaljerna i varje mimik, intonation och kontroll (eller spelad avtagande kontroll) hos de två äldre männen som reflekterade över sitt förflutna med självuppskattning – och Humphrey som tog all ära åt sig själv och arrogant såg ned på premiärministern med underbar (vanlig) elegans och perfekt tajmade och utförda kvicka kommentarer. All heder till det briljanta skådespeleriet och manuset. Enligt min mening överträffar det till och med TV-serien, tack vare det suveräna skådespeleriet, och det är den högsta och i detta fall välförtjänta hyllningen till skådespelarna.

Fantastiska prestationer av hela ensemblen. De fick publiken att skratta samtidigt som de fick oss att fundera.

Ett utmärkt och fantastiskt tillfälle att se karaktärerna återuppstå inför finalen

Minnen från en så fantastisk tv-serie

En utmärkt föreställning med fantastiska insatser från hela ensemblen. Dialogen var mycket välskriven – verkligen underhållande.